Sjukdomar utan gentest

Alla hundar, såväl renrasiga som blandrashundar, bär på arvsanlag för olika sjukdomar eller defekter precis som vi människor. Vissa sjukdomar eller egenskaper vet vi hur de nedärvs, för andra är arvsgången okänd.

Ibland kan man höra sägas att "hunden har bra gener", men det begreppet existerar inte. Alla hundar har samma uppsättning gener som förekommer i olika varianter, såväl inom olika raser som hos olika individer av samma ras. Ingen individ bär enbart på "bra genvarianter". Däremot blir de dåliga genvarianterna lyckligtvis inte alltid synliga (d.v.s kommer till uttryck) hos hunden. Men de kan ändå nedärvas vid avel och, kanske i kombination med en hund som också råkar bära på samma dolda anlag, resultera i sjukdom hos avkommorna.

De allra flesta genetiskt betingade egenskaper hos våra hundar har en okänd arvsgång som ofta påverkas av ett flertal gener och miljöfaktorer i samverkan. Dessa kan man ännu inte gentesta för. För att hålla nere frekvensen av sjukdomar, defekter och andra oönskade egenskaper med okänd arvsgång inom rasen måste såväl uppfödare som hanhundsägare vara noga med att efterleva nedanstående rekommendationer:

• Avelshund ska vara kliniskt frisk. Den ska vara utan medfödda defekter eller återkommande hälsobesvär, och ska inte kräva någon form av specialkost, kontinuerlig behandling, ingrepp eller liknande för att må bra.
• Hålla nere inavelsgradsökningen för varje avelskombination. Låg inavelsgradsökning bidrar till att bibehålla den genetiska variationen inom populationen och minskar samtidigt risken för att de hundar som föds ska drabbas av genetiskt betingade sjukdomar. I de fall en kombination har en inavelsgradsökning högre än 0 % på fem generationer bör man vara extra påläst på de hundar som dubbleras i kombinationens stamtavla, både avseende hundarna själva och deras nära släktingar.
• Undvika att kombinera avelsdjur som, utifrån tillgänglig information om dem själva och deras släktingar (t.ex föräldrar, syskon, avkommor), kan misstänkas ha anlag för samma typ av sjukdom eller defekt. Här krävs en hel del detektivarbete från både uppfödaren och hanhundsägaren för att få reda på så mycket som möjligt. Ett steg på vägen kan vara att kontakta SRRS/AUK för att få ta del av den information som finns registrerad i SRRS Avelsregister.
• Senarelägga avelsdebuten för att på så sätt ha tillgång till mer information om både avelsdjuren och deras nära släktingar när man genomför en avelskombination. Om hundarna är något äldre när de används i avel så får t.ex eventuella sjukdomsanlag lite tid att hinna ge sig till känna. Därmed har man bättre möjlighet att fatta välgrundade avelsbeslut och minska risken för dubblering av dolda anlag med hälsobesvär hos avkommorna som följd. Minimiålder för avelsdebut inom rasen är 30 månader (2,5 år), men det är önskvärt att vänta med debuten tills hunden har passerat 36 månader (3 år) eller gärna ännu länge. En senare avelsdebut förlänger även generationsintervallet hos populationen och sänker därmed takten på inavelsgradsökningen.
• Undvika överanvändning av enskilda individer och/eller blodslinjer för att bibehålla den genetiska variationen inom populationen och begränsa spridning av dolda sjukdomsanlag. Baserat på nuvarande populationsstorlek bör ingen hane eller tik ha mer än 40 avkommor eller det dubbla antalet barnbarn i Sverige. Om en avelshund har flera nära släktingar, till exempel syskon, som också används i avel bör antalet avkommor hållas lägre än så för att minska risken för att genetisk variation går förlorad några generationer framåt i tiden.
• Undvika upprepning av en avelskombination eller att upprepa närbesläktade avelskombinationer. Detta i syfte att bibehålla så stor genetisk variation som möjligt samt skapa goda möjligheter att genomföra framtida avelskombinationer med låg grad av släktskap.
• Kontinuerligt utvärdera hundens avkommor avseende såväl hälsa och mentalitet som exteriör. Varje avkomma bidrar med en liten bit information om vad den aktuella avelshunden lämnar ur olika aspekter och vilka dolda anlag som den och dess avkommor kan ha ökad risk att bära på. Förekomst av sjukdomar och defekter bör rapporteras till SRRS Avelsregister så att informationen kan bidra till att uppfödare och hanhundsägare ges möjlighet att fatta medvetna avelsbeslut såväl idag som i framtiden.

De avelsbeslut som varje enskild uppfödare och hanhundsägare fattar idag påverkar vilka kombinationer som är möjliga att genomföra imorgon, för både en själv och för andra uppfödare. Vi måste vara rädda om den ras som vi har gjort till vår uppgift att förvalta under en liten tidsperiod av dess historia. I detta arbete måste vi försöka bortse från faktorer som egen kortsiktig framgång och uppmärksamhet, social status, personlig tillfredsställelse eller ekonomisk vinning när vi fattar våra avelsbeslut.

Istället behöver vi fundera på hur vi kortsiktigt ska lyckas få fram så många fysiskt friska och mentalt välmående hundar som möjligt i enlighet med den rasstandard vi har åtagit oss att eftersträva. Samtidigt måste vi försäkra oss om att vi långsiktigt lämnar en bra avelsbas, med så stor genetisk variation som möjligt, till framtidens uppfödare att avla vidare ifrån. Allt i grunden för att rasen rhodesian ridgeback ska kunna leva kvar och vara sund ur alla aspekter i generation efter generation långt efter att vårt eget engagemang har kommit till ända.